Ers Majestäter, Herr statsminister och medlemmar av regeringen, överlevande
från Förintelsen och era familjer, medlemmar av judiska församlingen,
kära vänner!
I Stockholmsdeklarationen vid Förintelsekonferensen för fem år
sedan åtog vi oss att ”högtidlighålla minnet av
Förintelsens offer och hedra dem som stod emot den” och att ”så frön
till en bättre framtid i en jord genomsyrad av ett mörkt förflutet.” Det är
därför vi nu samlats här i Stockholm stora synagoga. Vi
ser ständigt hur världen plågas av det rent fysiskt onda
i form av svåra naturkatastrofer, vars orsaker vi inte förstår
och svårligen kan förhindra. Men i kväll tänker
vi på det moraliskt onda, orsakat
av mänskligt hat
och barbari.
Allra först vill jag då understryka den vördnad vi känner
inför offren för denna bottenlösa ondska, den tredjedel
av det judiska folket som plågades till döds och vars efterkommande
aldrig fick se dagens ljus; 1,5 miljon av offren var barn! Välsignat
vare deras minne! Jehi zikhram barukh!
Jag vill också uttrycka vår medkänsla med er som genomlidit
Förintelsens fasor och vår högaktning för er som
representerar andra och tredje generationen överlevande. Ni förkroppsligar
just det som den judiske filosofen Emil Fackenheim satt upp som ett nytt
bud från Auschwitz - att inte ge Hitler postuma segrar. För
enligt mördarnas plan, skulle ni inte finnas. Världen skulle
en gång för alla befrias från judarna, alla judar utan
undantag, från den yngste till den äldste. Ingen från
det judiska folket skulle bli kvar för att vittna om historiens
värsta folkmord. Men nu är ni här, mot alla odds,
trotsigt vittnande om att Am Jisrael chai
vekajjam – ”Israels
folk lever och består!”
När jag skulle förbereda mig för denna afton, besökte
jag Yad Vashem i Jerusalem. Uppgiften föreföll mig övermäktig.
Vad kunde jag - en icke-jude, född efter kriget - säga som
inte sagts otaliga gånger förut? Och samtidigt är allt
som sagts – också det allra bästa och mest minnesvärda
- endast tafatta försök att uttrycka det outsägbara. Men
redan när jag kom in i förhallen, blev jag befriande medveten
om att det inte handlar om att komma på nya formuleringar, utan
om att föra vidare vad andra upplevt och manat oss till. Där
möts man nämligen av rubriken ”Deras sista testamenten”. En sak
förenar dem alla: Rädslan för att världen aldrig
ska få veta, eller att vi ska glömma sedan vi fått veta. ”Kom
ihåg! Kom ihåg allt! Glöm aldrig så länge
ni lever och för det vidare som ett heligt testamente till kommande
generationer!” vädjar Elchanan Elkes från Kovno – en röst
i en mäktig kör.
Om en stund ska tre generationer överlevande symboliskt överlämna
vittnesbördan. Det är att hedra offren: Att bära vittnesbördan
vidare, så som ni överlevande hittills gjort - Ferenc Göndör,
Hédi Fried och alla ni andra som i tal och skrift vittnat om de
fasor ni genomlevt. I det bärarlaget står också organisationer
som Svenska kommittén mot antisemitism och myndigheter som Forum
för levande historia. Vittnesbördan är emellertid så dyrbar
och så tung att vi alla måste ingå i bärarlaget
och fortsätta värva nya bärare så länge vi
lever! Budkavlen får aldrig stanna - som statsminister Göran
Persson uttryckte det för fem år sedan: ”Att lära
läxan från det förflutna är ett arbete som aldrig
tar slut. Det kommer alltid att finnas en ny generation att vinna för
kunskapen, för demokratin och för människovärdet.”
60 år efter Auschwitz känns den uppgiften angelägnare än
någonsin, när minnets trådar blir färre, längre
och tunnare, och vi nås av rapporter om en tilltagande global antisemitism
som tar sig uttryck som borde vara otänkbara efter 60 år.
Några exempel:
- Förfärande många här i Sverige – och i många
länder – har så vaga kunskaper om Förintelsen,
att de knappast har något att sätta emot när den trivialiseras,
relativiseras och förringas eller rentav förnekas.
- Synagogorna är de enda gudstjänstlokaler här i Sverige
- och i många länder – som generellt och systematiskt
måste skyddas med beväpnade vakter. Åter räds judarna
att avslöja sin identitet, visa den Davidsstjärna som de den
gången tvingades bära som ett dödens insegel och som
ni nu borde kunna bära med stolthet och vi andra betrakta med
respekt, ja, tacksamhet.
- Den judiska staten Israel är den enda i världen vars blotta
existensberättigande fortfarande ifrågasätts och förnekas
av stater, ideologier och stora befolkningsgrupper. Varje deklaration
som ställer krav på Israel utan att också lyfta fram
dess behov av och rätt till säkerhet blundar för denna
bistra verklighet, och varje uttalande som även på minsta
sätt jämför Israel med Nazityskland är oanständigt
och djupt kränkande. Auschwitz är ingen metafor!
Det finns också en annan aspekt av vad som har hänt under
dessa 60 år, som kommer mig personligen mycket nära. Jag är
präst och känner mig djupt ovärdig att inta denna talarstol
i synagogan här i kväll som representant för en kristenhet
fläckad av försummelser och förbrytelser gentemot det
judiska folket under en lång historia. För mig är en
av de mest skakande bilderna på Yad Vashem en som finns där
alldeles i början och som togs flera år innan dödslägren
blivit verklighet. Den visar ett vägkrucifix intill en parkanläggning
och skylten Juden sind nicht erwünscht, ”Judar är
inte önskvärda”. När en sådan skylt kunde
sättas upp intill kristendomens vanligaste symbol - juden Jesus
som hänger på korset - utan att möta ett avgrundsskri
av protester, var kyrkans svek mot det folk från vilket den tagit
emot hela den bibliska uppenbarelsen beseglat.
Det sägs ibland att det gångna århundradet uppvisat
det värsta och det bästa i relationen mellan judar och kristna.
Ja, mer positivt har faktiskt hänt under de senaste 60 åren än
under de föregående 1600 åren. I år kommer många
kristna världen över att markera 40-årsminnet av Andra
Vatikankonciliets dokument ”Om Kyrkans förhållande till
de icke-kristna religionerna”, Nostra
Aetate, det kanske
allra viktigaste vägmärket i en ny färdriktning som den
romersk-katolska kyrkan och stora delar av kristenheten slagit in på.
I detta och följande dokument erkänner man det fruktansvärda
sambandet mellan föraktets teologi och den väg som ledde till
Förintelsen och bekänner sitt behov av omvändelse, teshuva.
Dessa deklarationer som de flesta större kyrkor och samfund utfärdat
under senare år har nu gjort nedslag även i Svenska kyrkan. År
2001 antog kyrkomötet samtalsdokumentet Guds
vägar,
där vi bl.a. läser: ”Vi tar avstånd från
varje form av antisemitism. Vi måste lära av historien och
avvisa försöken att förneka den illgärning som utfördes
i det kristna Europas mitt och från tendenser att förringa
betydelsen av det som skedde. I vår kyrka vill vi arbeta för
att få bort sådant som kan tolkas som antisemitism eller
förakt för det judiska folket och försvara dess rätt
till sin historia, sin tro och sina seder.”
Jag håller verkligen inte upp detta välkomna dokument som
en trofé att slå sig till ro med utan som en befallning
att leva upp till och en förpliktelse till ödmjukhet, lyhördhet
och en uppriktig vilja till dialog. Detta är bara början på en
lång process. 60 år kan inte reparera 2000 års kyrkohistoria.
Samtalet måste fortsätta. Jag tänker på Martin
Buber som på ett prästmöte i Berlin år 1930 generöst
räckte ut handen till samtal och samarbete med följande ord: ”Vad
har vi gemensamt? Vi har en bok och ett hopp. För er kristna är
boken som en förgård, för oss judar är den själva
helgedomen. Men på denna plats kan vi stanna upp och tillsammans
lyssna till rösten som där talar. Vi kan också arbeta
tillsammans och kanske även höra nya röster som hittills
har varit förstummade.”
Tänk om det samtalet och samarbetet hade fortsatt den gången!
Tänk om kyrkan hade förbytt förakt i aktning och verkligen
sett upp till sin äldre broder och stått upp för honom
och kring när han stöttes ut! Tänk om redan då den
bekännelse och bön som Johannes XXIII uttalade trettio år
senare hade fått besjäla kristenheten under Förintelsen:
Vi bekänner, att vi bär Kainsmärket på vår
panna. Under århundradens lopp har vår broder Abel legat
där i sitt blod, vilket vi förgätit, och han har fällt
tårar, som vi förorsakat, därför att vi glömt
Din kärlek.
Förlåt oss för den förbannelse vi med sådan orätt
fäst vid judenamnet.
Förlåt oss för att vi för andra gången korsfäst
Dig. Vi visste inte vad vi gjorde.
Nu vet vi både vad vi gjort och vad vi bör göra i skuggan
av Förintelsen och i ljuset av dem som kämpade mot ondskan.
Det finns ledstjärnor att se upp till och följa. Vi högtidlighåller
i år också 60-årsminnet av Raoul Wallenbergs försvinnande.
Han om någon visar oss vad som faktiskt är möjligt i
hopplöshetens mörker. När han direkt och indirekt räddade
i storleksordningen 100000 judar, var han så ung att han hade kunnat
vara min son. Och han var verksam endast ett halvår – från
9 juli 1944 till den ödesdigra dagen den 17 januari 1945 när
hans spår försvann. Jag har ofta funderat: Tänk om han
hade fått verka längre,
och tänk
om det funnits många som
han! Då förstår man vad den enskilda människan
kan få betyda, och då börjar något hända
med de där ofattbara dödssiffrorna, och den ofta förlamande
känsla de framkallar inom oss. Vi har viktiga uppgifter framför
oss och underbara möjligheter att tillsammans förverkliga dem.
Vad som står på spel är inget mindre än svaret
på den fråga Elie Wiesel ställde här för fem år
sedan: ”Kommer vårt förflutna att bli våra barns
framtid?”
Jag citerade inledningsvis Stockholmkonferensens förpliktande ord
om att ”så frön till en bättre framtid i en jord
genomsyrad av ett mörkt förflutet”. Nu vill jag sluta
med att knyta an till ett bibliskt löfte, som jag hoppas ska gälla
också oss om vi lever upp till vad vi åtagit oss. Det är
orden sist i Psaltarpsalmen 126: Ha-zor´im be-dim´ah
be-rinah jiktsoru, ”De som sår under tårar skall skörda
med jubel.” Må alla tårars sådd vändas i
glädjeskörd - bimhera vejameinu – snart, i våra
dagar! |