Ers Majestäter, Herr statsminister och medlemmar av regeringen, överlevande från Förintelsen och era familjer, medlemmar av judiska församlingen, kära vänner!

I Stockholmsdeklarationen vid Förintelsekonferensen för fem år sedan åtog vi oss att ”högtidlighålla minnet av Förintelsens offer och hedra dem som stod emot den” och att ”så frön till en bättre framtid i en jord genomsyrad av ett mörkt förflutet.” Det är därför vi nu samlats här i Stockholm stora synagoga. Vi ser ständigt hur världen plågas av det rent fysiskt onda i form av svåra naturkatastrofer, vars orsaker vi inte förstår och svårligen kan förhindra. Men i kväll tänker vi på det moraliskt onda, orsakat av mänskligt hat och barbari.

Allra först vill jag då understryka den vördnad vi känner inför offren för denna bottenlösa ondska, den tredjedel av det judiska folket som plågades till döds och vars efterkommande aldrig fick se dagens ljus; 1,5 miljon av offren var barn! Välsignat vare deras minne! Jehi zikhram barukh!

Jag vill också uttrycka vår medkänsla med er som genomlidit Förintelsens fasor och vår högaktning för er som representerar andra och tredje generationen överlevande. Ni förkroppsligar just det som den judiske filosofen Emil Fackenheim satt upp som ett nytt bud från Auschwitz - att inte ge Hitler postuma segrar. För enligt mördarnas plan, skulle ni inte finnas. Världen skulle en gång för alla befrias från judarna, alla judar utan undantag, från den yngste till den äldste. Ingen från det judiska folket skulle bli kvar för att vittna om historiens värsta folkmord. Men nu är ni här, mot alla odds, trotsigt vittnande om att Am Jisrael chai vekajjam – ”Israels folk lever och består!”

När jag skulle förbereda mig för denna afton, besökte jag Yad Vashem i Jerusalem. Uppgiften föreföll mig övermäktig. Vad kunde jag - en icke-jude, född efter kriget - säga som inte sagts otaliga gånger förut? Och samtidigt är allt som sagts – också det allra bästa och mest minnesvärda - endast tafatta försök att uttrycka det outsägbara. Men redan när jag kom in i förhallen, blev jag befriande medveten om att det inte handlar om att komma på nya formuleringar, utan om att föra vidare vad andra upplevt och manat oss till. Där möts man nämligen av rubriken ”Deras sista testamenten”. En sak förenar dem alla: Rädslan för att världen aldrig ska få veta, eller att vi ska glömma sedan vi fått veta. ”Kom ihåg! Kom ihåg allt! Glöm aldrig så länge ni lever och för det vidare som ett heligt testamente till kommande generationer!” vädjar Elchanan Elkes från Kovno – en röst i en mäktig kör.

Om en stund ska tre generationer överlevande symboliskt överlämna vittnesbördan. Det är att hedra offren: Att bära vittnesbördan vidare, så som ni överlevande hittills gjort - Ferenc Göndör, Hédi Fried och alla ni andra som i tal och skrift vittnat om de fasor ni genomlevt. I det bärarlaget står också organisationer som Svenska kommittén mot antisemitism och myndigheter som Forum för levande historia. Vittnesbördan är emellertid så dyrbar och så tung att vi alla måste ingå i bärarlaget och fortsätta värva nya bärare så länge vi lever! Budkavlen får aldrig stanna - som statsminister Göran Persson uttryckte det för fem år sedan: ”Att lära läxan från det förflutna är ett arbete som aldrig tar slut. Det kommer alltid att finnas en ny generation att vinna för kunskapen, för demokratin och för människovärdet.”

60 år efter Auschwitz känns den uppgiften angelägnare än någonsin, när minnets trådar blir färre, längre och tunnare, och vi nås av rapporter om en tilltagande global antisemitism som tar sig uttryck som borde vara otänkbara efter 60 år. Några exempel:

• Förfärande många här i Sverige – och i många länder – har så vaga kunskaper om Förintelsen, att de knappast har något att sätta emot när den trivialiseras, relativiseras och förringas eller rentav förnekas.
  
• Synagogorna är de enda gudstjänstlokaler här i Sverige - och i många länder – som generellt och systematiskt måste skyddas med beväpnade vakter. Åter räds judarna att avslöja sin identitet, visa den Davidsstjärna som de den gången tvingades bära som ett dödens insegel och som ni nu borde kunna bära med stolthet och vi andra betrakta med respekt, ja, tacksamhet.
  
• Den judiska staten Israel är den enda i världen vars blotta existensberättigande fortfarande ifrågasätts och förnekas av stater, ideologier och stora befolkningsgrupper. Varje deklaration som ställer krav på Israel utan att också lyfta fram dess behov av och rätt till säkerhet blundar för denna bistra verklighet, och varje uttalande som även på minsta sätt jämför Israel med Nazityskland är oanständigt och djupt kränkande. Auschwitz är ingen metafor!

Det finns också en annan aspekt av vad som har hänt under dessa 60 år, som kommer mig personligen mycket nära. Jag är präst och känner mig djupt ovärdig att inta denna talarstol i synagogan här i kväll som representant för en kristenhet fläckad av försummelser och förbrytelser gentemot det judiska folket under en lång historia. För mig är en av de mest skakande bilderna på Yad Vashem en som finns där alldeles i början och som togs flera år innan dödslägren blivit verklighet. Den visar ett vägkrucifix intill en parkanläggning och skylten Juden sind nicht erwünscht, ”Judar är inte önskvärda”. När en sådan skylt kunde sättas upp intill kristendomens vanligaste symbol - juden Jesus som hänger på korset - utan att möta ett avgrundsskri av protester, var kyrkans svek mot det folk från vilket den tagit emot hela den bibliska uppenbarelsen beseglat.

Det sägs ibland att det gångna århundradet uppvisat det värsta och det bästa i relationen mellan judar och kristna. Ja, mer positivt har faktiskt hänt under de senaste 60 åren än under de föregående 1600 åren. I år kommer många kristna världen över att markera 40-årsminnet av Andra Vatikankonciliets dokument ”Om Kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna”, Nostra Aetate, det kanske allra viktigaste vägmärket i en ny färdriktning som den romersk-katolska kyrkan och stora delar av kristenheten slagit in på. I detta och följande dokument erkänner man det fruktansvärda sambandet mellan föraktets teologi och den väg som ledde till Förintelsen och bekänner sitt behov av omvändelse, teshuva.

Dessa deklarationer som de flesta större kyrkor och samfund utfärdat under senare år har nu gjort nedslag även i Svenska kyrkan. År 2001 antog kyrkomötet samtalsdokumentet Guds vägar, där vi bl.a. läser: ”Vi tar avstånd från varje form av antisemitism. Vi måste lära av historien och avvisa försöken att förneka den illgärning som utfördes i det kristna Europas mitt och från tendenser att förringa betydelsen av det som skedde. I vår kyrka vill vi arbeta för att få bort sådant som kan tolkas som antisemitism eller förakt för det judiska folket och försvara dess rätt till sin historia, sin tro och sina seder.”

Jag håller verkligen inte upp detta välkomna dokument som en trofé att slå sig till ro med utan som en befallning att leva upp till och en förpliktelse till ödmjukhet, lyhördhet och en uppriktig vilja till dialog. Detta är bara början på en lång process. 60 år kan inte reparera 2000 års kyrkohistoria. Samtalet måste fortsätta. Jag tänker på Martin Buber som på ett prästmöte i Berlin år 1930 generöst räckte ut handen till samtal och samarbete med följande ord: ”Vad har vi gemensamt? Vi har en bok och ett hopp. För er kristna är boken som en förgård, för oss judar är den själva helgedomen. Men på denna plats kan vi stanna upp och tillsammans lyssna till rösten som där talar. Vi kan också arbeta tillsammans och kanske även höra nya röster som hittills har varit förstummade.”

Tänk om det samtalet och samarbetet hade fortsatt den gången! Tänk om kyrkan hade förbytt förakt i aktning och verkligen sett upp till sin äldre broder och stått upp för honom och kring när han stöttes ut! Tänk om redan då den bekännelse och bön som Johannes XXIII uttalade trettio år senare hade fått besjäla kristenheten under Förintelsen:

Vi bekänner, att vi bär Kainsmärket på vår panna. Under århundradens lopp har vår broder Abel legat där i sitt blod, vilket vi förgätit, och han har fällt tårar, som vi förorsakat, därför att vi glömt Din kärlek.
Förlåt oss för den förbannelse vi med sådan orätt fäst vid judenamnet.
Förlåt oss för att vi för andra gången korsfäst Dig. Vi visste inte vad vi gjorde.

Nu vet vi både vad vi gjort och vad vi bör göra i skuggan av Förintelsen och i ljuset av dem som kämpade mot ondskan. Det finns ledstjärnor att se upp till och följa. Vi högtidlighåller i år också 60-årsminnet av Raoul Wallenbergs försvinnande. Han om någon visar oss vad som faktiskt är möjligt i hopplöshetens mörker. När han direkt och indirekt räddade i storleksordningen 100000 judar, var han så ung att han hade kunnat vara min son. Och han var verksam endast ett halvår – från 9 juli 1944 till den ödesdigra dagen den 17 januari 1945 när hans spår försvann. Jag har ofta funderat: Tänk om han hade fått verka längre, och tänk om det funnits många som han! Då förstår man vad den enskilda människan kan få betyda, och då börjar något hända med de där ofattbara dödssiffrorna, och den ofta förlamande känsla de framkallar inom oss. Vi har viktiga uppgifter framför oss och underbara möjligheter att tillsammans förverkliga dem. Vad som står på spel är inget mindre än svaret på den fråga Elie Wiesel ställde här för fem år sedan: ”Kommer vårt förflutna att bli våra barns framtid?”

Jag citerade inledningsvis Stockholmkonferensens förpliktande ord om att ”så frön till en bättre framtid i en jord genomsyrad av ett mörkt förflutet”. Nu vill jag sluta med att knyta an till ett bibliskt löfte, som jag hoppas ska gälla också oss om vi lever upp till vad vi åtagit oss. Det är orden sist i Psaltarpsalmen 126: Ha-zor´im be-dim´ah be-rinah jiktsoru, ”De som sår under tårar skall skörda med jubel.” Må alla tårars sådd vändas i glädjeskörd - bimhera vejameinu – snart, i våra dagar!