Från mitten av februari till mitten av mars kommer jag att vara i Sverige, men mitt föreläsningsprogram är ännu inte riktigt klart; det kommer i nästa rundbrev. Jag kommer alltså att vara kvar här i Jerusalem under julen och ansvara för gudstjänsterna i svenska församlingen.

Nu vill jag dela med mig av några tankar från min predikan på första söndagen i advent. Som ämne för predikan hade jag valt ämnet ”Vad är nytt och vad är gammalt på kyrkans nyårsdag?” Ja, vad är egentligen bäst – det som är nytt eller det som är gammalt? Frågan kan kanske te sig underlig i en tid där väl i regel det nya alltid anses som bäst. Men i antiken var det annorlunda, och i många kulturer är det så än idag att endast det gamla duger. I varje fall måste det nya vara grundat i det gamla för att visa att det är något som håller.

I den judiska bönboken finns en formulering som ofta återkommer som anrop i bönerna, nämligen ”Vår Gud och våra förfäders Gud”. I de orden ligger en stor trygghet, nämligen att när allting annat ändrar sig, är Gud densamme och hans nåd och kärlek oföränderlig. I Klag. 3:22-23 läser vi: ”Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet”. Ordet ”ny” kan ha olika betydelser. Talar man om en ny kung eller en ny bil, handlar det om något helt nytt. Men det gör det inte när vi talar om Guds nåd och barmhärtighet. Det är något som är nytt var dag, och då måste det ju handla om något gammalt som ständigt förnyas! Guds trofasthet har visat sig hålla släktena igenom. Den har burit Israels folk och hållit Kristi kyrka vid liv fram till denna dag.

Ikon gjord av Eva Spångberg.

Till sist vill jag nämna en till synes liten detalj i den kända evangelietexten om Jesu intåg i Jerusalem. Underligt nog står det något som såvitt jag vet sällan eller aldrig avbildas i de otaliga framställningar som konstnärer gjort av detta Jesu sällsamma intåg. För nog ser man väl i regel bara en åsna? Men enligt texten behövde Jesus två, precis som det ordagrant står i profetettexten ur Sak 9:9: ”Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl” (Matt 21:5). Vi finner alltså två åsnor – en gammal och en ung. Predikans sista del fick därför handla om ”den gamla och den unga åsnan”. Att dessa båda åsnor kom med i predikan föranleddes av en försändelse jag fick för någon månad sedan. I ett vanligt vadderat kuvert låg en liten ikon som framställer intåget i Jerusalem, och på baksidan fann jag en personlig hälsning från Sveriges stora förkunnare i trä – Eva Spångberg.

Skarpsynt, bibelsprängd och from som hon är, har hon tagit fasta på evangeliets beskrivning, och alltså ser man Jesus med på två åsnor. Jag ringde genast upp henne för att tacka, och så kom vi att tala om de båda åsnorna. Hon berättade då att den förre rabbinen i Göteborg, Robert Wolkoff, förklarat för henne, att en ung åsna inte går att använda som lastdjur omedelbart, utan att en äldre åsna måste gå före. Annars rör den sig inte ur fläcken. Eftersom Eva Spångberg själv har åsnor, kunde hon bekräfta att det stämmer.

Men hur det nu än är med den saken, får de båda åsnorna på 1 i advent påminna oss om det oupplösliga sambandet mellan Gamla och Nya testamentet och om vår kristna tros djupa rötter i judendomen. Det var ju det sambandet som gjorde att människorna den gången började sjunga den urgamla hymnen Hosianna, som är hämtad från Ps. 118:25-26. På Eva Spångbergs ikon ser man hur de båda åsnorna har ögonkontakt med varandra. Det säger mig hur viktigt det är att vi kristna inte tappar kontakten med det judiska folket, som burit ”våra förfäders Gud” till oss.

Vi får också tänka på att det står om de båda åsnorna ”Herren behöver dem”. Så får de påminna både om att det behövs bärdjur i Guds rike, och att dessa bärare behöver varandra. Denna åsneteologi lämnar ingen utanför. Ingen är för ung; det gäller bara att se sitt behov av andra som är äldre och har annan erfarenhet. Och den som är gammal blir inte heller ratad. Herren behöver dig och mig med våra olikheter både när det gäller de mångskiftande uppgifter vi fått och vår olika förmåga att genomföra dem. I Guds rike finns ingen arbetslöshet och ingen pensionsålder.

Dromedar med sina ägare i Juda öken .

Var gång jag skriver dessa små rundbrev och ser era namn på adresslistan, passerar många kända och kära ansikten förbi. Där finns unga och gamla, människor med många skilda erfarenheter, judar och kristna, rabbiner, präster, pastorer och lekfolk. Men jag tror att det som förenar oss är att vi på något sätt vill vara lastdjur som är med och bär budskapet vidare om förståelse, respekt och försoning i en värld som behöver mycket ljus och mycket barmhärtighet och kärlek.

Tack för att ni vill vara med i vår vänskapskrets! Tack för det gamla verksamhetsåret! Jag önskar er var och en chag sameach, god helg, och ett riktigt gott år 2007!