Jerusalem
den 13 januari 2006
Kära vänner!
Först får jag önska er en god fortsättning på detta
nya år och tacka mycket varmt för alla kärkomna hälsningar
jag fått och för gåvorna till fondens verksamhet.
Under den månad som förflutit sedan jag skrev mitt förra
rundbrev har mycket av tiden gått åt till att avsluta den
bok som fonden kommer att publicera i vår. När jag reser till
Sverige om en vecka, kommer jag att ha med mig ett manus för inlämning
till Arcus förlag i Lund, som har hand om utgivningen.
En annan sak som satt sin prägel på de senaste veckorna är
givetvis premiärminister Ariel Sharons sjukdom. Jag behöver
inte närmare kommentera den, eftersom det förefaller som om
all världens medier samlats kring Hadassasjukhuset under denna tid.
En reflexion vill jag dock göra. När man arbetar med interreligiösa
relationer, kan man inte undgå att ständigt lägga märke
till hur en viss sorts religiositet skär rakt igenom religionsgränserna.
Sålunda kunde man höra mycket likartade kommentarer från
judiska, kristna och muslimska extremgrupper, som i Guds namn på olika
sätt fördömde Sharon eller menade sig veta att sjukdomen
var resultatet av Guds straffdom. Liknande tongångar hördes
från exakt samma grupper när tsunamin och orkanen Katrina
drabbade människor. Den sortens brist på vanlig mänsklig
anständighet och empati skapar en rättmätig avsky för
all sorts religiositet som låter dogmer och principer skymma medmänniskans
ansikte – Guds egen avbild. Omvänt gäller att det mest
centrala – det som sammanfattas i kärleksbudet – också förenar
människor på olika sidor av samfundsgränserna. Det inger
trots allt hopp om en bättre framtid.
I det sammanhanget vill jag gärna berätta om vad jag varit
med om idag, vilket anknyter till mitt förra rundbrev. Jag skrev
då om att den svenska nunnan Elisabeth Hesselblad utsetts till en ”rättfärdig
bland folken” av Yad Vashem här i Jerusalem. I dag togs de
sex Birgittasystrarna från Betlehem emot på avdelningen för ”Righteous
Gentiles” och fick veta mera om Moder Elisabeths gärning under
Andra världskriget. Vi fick ta del av gripande vittnesbörd
som avgetts av överlevande som hölls gömda i klostret
på Piazza Farnese i Rom. Sådana vittnesbörd ligger till
grund för Yad Vashems beslut, som fattas efter grundliga historiska
forskningar.
Jag lade särskilt märke till hur ett vittnesbörd framhöll
att Moder Elisabeth aldrig behandlade judarna som flyktingar utan som
gäster, ja, till och med som hedersgäster. När hon fick
veta att det rörde sig om förföljda judar förklarade
hon att de skulle bo i den ”heligaste delen av huset”,
nämligen i de rum där Birgitta själv bott och där
hon också dog. Hon gjorde också upp noggranna planer för
hur de skulle fly ifall nazisterna kom. Det var viktigt för henne
att de kunde fortsätta att leva som judar, och hon bad dem också att
inte delta i gudstjänsterna i kapellet för att inte dra uppmärksamheten
till sig.
Vi fick se en kopia av det diplom som Generalabbedissan för Birgittinerorden,
Moder Tekla Famiglietti, fick ta emot i Rom i juni förra året.
Där står det:
Härmed intygas att Yad Vashems ’Kommission
för de rättfärdiga bland folken’ på grundlag
av de bevis som framlagts beslutat hedra
ELISABETH HESSELBLAD
som under Förintelsen i Europa riskerade sitt liv för att
rädda förföljda judar. Kommissionen har därför
tilldelat henne medaljen ’De rättfärdiga bland folken’.
Hennes namn skall för alltid inskrivas på väggen i ’De
rättfärdigad park’ på Yad Vashem i Jerusalem.
Jerusalem den 30 december 2005
Avner Shalev Jaakov
Malz
Ordförande för Yad Vashem Domare
i Högsta Domstolen
Efter besöket på Yad Vashems forsknings- och dokumentcentrum
begav vi oss till ”De rättfärdigas park”, där
namnen på samtliga ”rättfärdiga” finns inskrivna
i en labyrint av stenväggar inbäddad i grönska med en
vacker utsikt över västra Jerusalems kullar. Plaketterna med
namn utökas fortfarande. Ett av de senaste namnen är alltså Elisabeth Hesselblad,
som är den nionde svensken vars namn skrivits in till en ”evig åminnelse”.
Namnet Yad Vashem betyder just ”åminnelse och namn” och
kommer från orden i Jesaja 56:5, där Gud säger: ”…åt
dem skall jag i mitt hus och inom mina murar ge en åminnelse
och ett namn, en välsignelse som är förmer än
söner och döttrar; jag skall ge dem ett evigt namn, som inte
skall bli utrotat”.
Denna bibelvers är välfunnen med tanke på att nazisterna
som ett led i försöken att frånta judarna deras mänskliga
värdighet också tog ifrån dem deras namn och ersatte
det med ett nummer. I det cirkelformade rummet sist på museet kan
man se de närmast oräkneliga pärmarna som innehåller
namnen på Förintelsens offer. Även de namnen ökas
ständigt ut efter noggrann prövning. Så har de namnlösa
fått tillbaka sina namn ”i mitt hus och inom mina murar”.
Men där förvaras alltså även namnen på de
få hjältar som såg medmänniskan i de avhumaniserade
offren och var redo att riskera livet för att rädda dem. Mina
Yancu, vår ciceron från Yad Vashem, betonade avslutningsvis
att Moder Elisabeth och alla de andra vilkas namn finns inristade i den
gula Jerusalemstenen framför allt är inskrivna i det judiska
folkets hjärta.
Den 27 januari högtidlighåller vi i Sverige och i stora
delar av den fria världen minnet av Förintelsens offer. I år
firas dock Förintelsedagen i Stockholm redan den 26, eftersom sabbaten
går in den 27. Då kommer vår styrelsemedlem Jesper
Svartvik, som bland mycket annat också är ordförande
i Svenska Kommittén Mot Antisemitism, att vara en av talarna vid
ceremonin i Stockholms stora synagoga kl. 18.30 (platserna ska vara intagna
18.15). Själv räknar jag med att vara där och hoppas på att
få se åtminstone några av er som läser dessa rader.
I Göteborg talar sedan Jesper i sabbatsgudstjänsten den 27
januari.
Som jag tidigare nämnt kommer jag till Sverige för att hålla
en serie föreläsningar. Jag kommer att undervisa på folkhögskolor
och i samband med prästfortbildning, men det blir också en
hel del möten för allmänheten. Därför bifogar
jag en sammanfattning av programmet ifall ni skulle vilja närvara.
Klicka
här!
Efter en ovanligt varm och solig vinter har de välbehövliga
vinterregnen nu satt in på allvar. Även om vi gläder
oss åt solen, är vi i stort behov av vatten och är tacksamma
när regnet piskar mot rutorna, vilket det gör när dessa
rader skrivs.
Jag önskar er allt gott och sänder mina varmaste hälsningar
från Jerusalem i förhoppning om ett snart återseende,
Er tillgivne |
