Jerusalem den 12 december 2005
Kära vänner!
Denna kombinerade chanukka-, jul- och nyårshälsning skriver
jag
medan solen strålar från en klarblå himmel och en varm
fläkt drar genom lägenheten där jag öppnat dörren
ut mot balkongen i söderläge. Det är åtskilligt
varmare än för en månad sedan, och någon ändring är ännu
inte i sikte. Visst behöver vi vinterregnens välsignelse, men
det glömmer man lätt när man har det så skönt.
Vi får ändå hoppas att regnen snart ska komma, för
vattennivån i Gennesarets sjö lär minska med en halv
centimeter per dag.
För närvarande arbetar jag på att få färdigt
manuset till fondens nästa bok, som vi hoppas kunna trycka i början
av året. Under februari kommer jag att vara i Sverige, men mitt
föreläsningsprogram är ännu inte riktigt klart. Hösten
har varit fylld av aktiviteter av olika slag. Glädjande nog har
antalet besökande grupper i Israel ökat; man räknar med
en uppgång av turismen med över 40% i år.På deltid
har jag föreläst på den internationella kurs som givits
på Svenska teologiska institutet. Under två månader
deltog tretton studenter från Burma, Etiopien, Filippinerna, Indien,
Sverige och Tanzania i kursen som hade temat ”Celebrating Diversity”.
Jag tjänstgör också på deltid som präst i
den svenska församlingen, som firar gudstjänst i Svenska teologiska
institutets vackra kapell. Det kallas numera Birgittakapellet, givetvis
efter Heliga Birgitta. Birgittasystrarna har ett konvent i Betlehem och
håller just nu på att bygga ett nytt vid foten av Olivberget
här i Jerusalem, vilket beräknas bli färdigt någon
gång nästa år. Första söndagen i Advent hade
svenska församlingen först en adventsgudstjänst i Jerusalem
på lördag kväll, och på söndagen firade vi
högmässa i Birgittasystrarnas underbara lilla kapell i Betlehem.
Birgittasystrarna förtjänar att nämnas alldeles
särskilt
när det gäller judisk-kristna relationer. Den 3 juni utnämndes
nämligen den svenska nunnan Elisabeth Hesselblad (1870-1957) till ”Righteous
Gentile” eller ”Righteous among the Nations”, det
vill säga en ”rättfärdig bland folken”. Denna
titel tilldelas icke-judar som med fara för eget liv och utan egen
vinning räddat judar under Förintelsen. Beslutet fattas av
Yad Vashem, den israeliska institution som ansvarar för hågkomsten
av Förintelsen, efter noggrann prövning av vittnesmål
och dokument. Moder Elisabeth grundade år 1911 en ny gren av Birgittiner-ordern
och lyckades återfå det hus där Heliga Birgitta bodde
under sin tid i Rom. I detta hus räddade Moder Elisabeth åtminstone
58 judar på flykt undan tyska nazister genom att gömma dem
i klostret. Hon respekterade också deras judiskhet och såg
till att de inte skulle tvingas delta i de kristna gudstjänsterna.
Detta har nu alltså uppmärksammats i Israel. En medalj och
ett diplom överlämnades i Rom till moder Tekla, Elisabeth Hesselblads
efterträdare som generalabbedissa, i närvaro av Vatikanens
vice statssekreterare, Roms borgmästare, den svenske ambassadören
och släktingar till Elisabeth Hesselblad.På Birgittadagen
den 7 oktober höll Moder Theresa från Betlehem ett föredrag
på Svenska teologiska institutet om Elisabeth Hesselblads märkliga
liv. Senare fick jag veta att Yad Vashem inte kände till Birgitta-systrarna
i Betlehem, så nu har de lovat ordna en särskild ceremoni
för dem och berätta lite närmare om den process som ledde
fram till detta fina erkännande av Moder Elisabeths gärning.
Av de cirka 17 500 personer som hittills tilldelats denna utmärkelse är
antalet svenskar därmed uppe i nio. De övriga är Raoul
Wallenberg och sex av hans medarbetare på svenska legationen i
Budapest, nämligen Per Anger, Lars Berg, Carl Iwan Danielsson, Elow
Kihlgren samt Nina och Valdemar Langlet. Dessutom fick kyrkoherde Erik
Myrgren detta erkännande för sina insatser som präst i
Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin, där judar gömdes
och smugglades ut. När Erik Myrgren mottog sin utmärkelse 1987
minns jag att man framhöll att denna insats var särskilt anmärkningsvärd,
eftersom det var den enda kända räddningsaktionen under kriget
som organiserades av en kyrka. Sorgligt nog verkar alltså det som
borde ha varit självklart för en kyrka och kristen institution
utgöra undantaget. Inte minst därför är Elisabeth
Hesselblads insats värd att minnas. Som ännu ett lysande undantag
bör den göra oss kristna mycket ödmjuka - och tacksamma
för att dessa människor därigenom räddades.
Att rädda en enda människa är lika med att rädda
en hel värld, säger ett judiskt ordspråk. När en
människa dödas, dödas ju också de som skulle ha
utgått från den människan. En tredjedel av det judiska
folket mördades under Förintelsen. Man kan verkligen undra
hur världen hade sett ut idag om denna tredjedel fått leva.
Vilka vetenskapliga rön till gagn för mänskligheten försvann
direkt eller indirekt i dödslägren? Jag tänkte särskilt
på detta när jag tittade på Nobelfesten i lördags.
Den sändes i år på israelisk TV på grund av att
ekonomipriset som bekant gick till en professor vid Hebreiska universitetet
i Jerusalem, Israel Aumann. I en intervju berättade han med stor
glädje att hans nitton barnbarn som gåva gett honom en klocka
där de graverat in några ord ur veckans Torahavsnitt: ”Alla
släkter på jorden skall bli välsignade genom dig och
din avkomma” (1 Mos 28:14). Det handlar alltså om välsignelsen
till Abraham, som upprepas på flera ställen (1 Mos 12:3; 18:18;
22:18; 26:4), och som sedan återkommer i Nya testamentet (Luk 1:54f;
72f; Apg 3:25; Gal 3:8).
Ja, utan den välsignelse som utgått från Abrahams,
Isaks och Jakobs avkomma skulle världen vara oändligt mycket
fattigare. Antisemiterna menar naturligtvis tvärtom. De ser Israels
folk och land som roten till allt ont. Nu senast har vi hört Irans
president förneka Förintelsen och plädera för Israels
utplånande
från kartan – om det inte skulle gå att flytta denna
förhatliga stat till Tyskland eller Österrike. Samtidigt är
det glädjande att se hur saker och ting ibland vänds i sin
motsats. ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det
till godo för att låta det ske som nu har skett och så behålla
mycket folk vid liv”, sa Josef till sina bröder (1 Mos 50:20).
De orden äger sin tillämpning än i dag. De senaste båda åren
har flera initiativ tagits till en akademisk bojkott av Israel, men då tilldelas
israeliska vetenskapsmän Nobelpriset två år i rad. Israel
har under hela sin historia också bojkottats av internationella
Röda korset och dess muslimska motsvarighet, Röda halvmånen.
I veckan som gick kom de emellertid fram till en kompromiss enligt vilken
den judiska organisationen Röda Davidsstjärnan (på hebreiska Magen
David Adom) ska kunna bli medlem, visserligen med ett arrangemang
som gör det möjligt att dölja den för så många
förhatliga Davidsstjärnan, men ändå.
Ännu ett positivt exempel må nämnas. Ungefär samtidigt
som den iranske presidenten spydde ut sitt hat mot Israel, antog FN:s
General-församling
den 31 oktober för första gången i sin historia en resolution
som Israel föreslagit. Denna första resolution som någonsin
antagits av General-församlingen angående Förintelsen,
proklamerar den 27 januari – dagen då Auschwitz befriades
- som en internationell åminnelsedag,
erkänner det unika med Förintelsen och förespråkar
undervisning om antisemitismen i hela världen. Med tanke på att
samma Generalförsamling
för trettio år sedan antog en resolution som likställde
sionism med rasism handlar det om inget mindre än en banbrytande
historisk helomvändning.
Det finns alltså ljus i mörkret. Just nu tänder ni
många
ljus i Sverige. Men även här gör vi det. I morgon firar
vi Lucia på Svenska teologiska institutet. I år sammanfaller
också den kristna julen med den judiska ”Ljushögtiden” (på hebreiska Chag
Ha’urim), mera känd som Chanukka eller Tempelinvigningsfesten.
Den varar i åtta dagar, varvid den åttaarmade ljusstaken ökar
i styrka med ett nytt ljus dag för dag. Den får påminna
om att det framför allt är vi människor som är bärare
av både mörker och ljus. På diplomen som Yad Vashem
utfärdar står bland annat orden ur Ords 4:18: ”De rättfärdigas
stig är som gryningens ljus, som växer tills dagen är
full”.
Låt oss hoppas att det nya år som snart går in ska
innebära att många sådana ljus tänds och får
sprida sitt ljus alltmer. Ja, låt oss önska varandra att vi
på olika sätt själva ska kunna bidra till att sprida
det himmelska ljuset i mörkret här på jorden. Å mina
egna och styrelsens vägnar tackar jag av hjärtat för ljuset
från er och för att ni gjort ännu ett verksamhetsår
möjligt för oss! Vi önskar alla och envar en ljus och
glädjerik högtid och ett riktigt gott nytt år!
De varmaste hälsningar från Jerusalem och Er tillgivne |
