Av Jackie Jakubowski
Hela texten ryms på några tättskrivna sidor
och ändå tillhör detta aktstycke världslitteraturens
främsta mästerverk och kanske det mest skakande vittnesmålet
inom Förintelselitteraturen. Den tyske författaren Thomas Mann
betecknade den som ”ett omvälvande mänskligt och religiöst
dokument”, som om det vore en fråga om en helig skrift, och
den fransk-judiske filosofen Emmanuel Lévinas skrev i en entusiastisk
essä – längre än den text han berömde – att
den är ”så sann som bara dikten kan vara”.
Det är samtidigt århundradets mest bortglömda och mest
mytomspunna verk. Det dyker upp från ingenstans – eller snarare
från en plats som blev förvandlad till ”ingenstans” – sprids över
världen utan att författaren hinner hävda rätten
till sina ord. Snart har han ingen kontroll över sin skapelse, och
när han vid ett tillfälle förklarar sig vara upphovsman
till verket kallas han bedragare. I stället börjar den uppdiktade
huvudpersonen i hans novell betraktas som författaren till berättelsen
om de sista dagarna i hans eget liv.
Texten har översatts till ett tiotal språk, och eftersom
författaren alltmer hamnat i skymundan och förlagen till sist
började skriva ”anonym” i stället för hans
namn har varje ny översättning avvikit mer eller mindre från
den föregående, och allt mer från originalet på jiddisch.
Nu har denna spöklika novell – ”Jossel Rakovers samtal
med Gud” av Zvi Kolitz – kommit ut på svenska, i en
känslig översättning av Margareta Brogren, i en liten
bok som också innehåller presentation av texten samt faksimil
och transkribering av jiddischoriginalet.
Texten är skriven i form av ett brev. Adressaten är
Gud – några människor finns inte kvar i det utplånade
gettot. Det är ett testamente, som den siste överlevande av
motståndsmännen i Warszawagettoupproret, Josl Rakover från
Tarnopol, skriver. Hans hustru och deras sex barn är alla mördade,
han själv kommer att vara död innan solen gått ner. Han
har sparat tre flaskor fyllda med bensin; två kommer han att kasta
mot de tyska stridsvagnar som omringat det hus han befinner sig i, innehållet
i den tredje kommer han att hälla över sig, och innan han tänder
eld på sig själv skall han stoppa in sitt testamente i flaskan
och gräva ner den som det enda beviset på att han någonsin
funnits.
Vad kan man säga i denna stund när världen redan rasat
och ingen hör barnens skrik? Gud har dolt sitt ansikte och utlämnat
människorna till deras vilda instinkter. Vad kan den människa
säga som trott på denna Guds godhet, en människa som
inte kan acceptera att det som drabbat henne är ett straff. ”Om
vi sade att vi förtjänar denna tuktan vi har tagit emot skulle
vi smäda oss själva. Det vore att häda Hans heliga namn … Gud
blir skymfad när vi skymfar oss själva”, skriver Josl
Rakover. Det som följer är en teologisk brottning, en skakande
konfrontation med centrala frågor som berör gudstro och lidande – här
ställs de på sin spets.
Emmanuel Lévinas skrev 1963 i sin essä ”Jossel Rakovers
samtal med Gud”: ”Vad betyder den oskyldiges lidande? Bevisar
det inte att världen är utan Gud, en jord där människan
ensam är måttstocken för ont och gott?” Och vidare: ”Bara
den som har lärt känna Gud när Han döljer sig kan
begära att få se Hans ansikte.”
Den fromme Josl Rakover kräver att få se Guds ansikte. Liksom
Job i den bibliska berättelsen ställer han Gud till svars.
Men till skillnad från gudstjänaren Job, som i sin förtvivlan
skriker ut: "När olyckan plötsligt dödar hånler
han åt de oskyldigas undergång. Världen är utlämnad åt
en brottsling, han gör dess domare blinda ... " (Job 9: 23–24), är
Josl Rakover en Guds lärjunge: ”Jag har Honom kär, men
jag har Hans Tora än kärare. Även om jag har misstagit
mig på Honom, skulle jag fortsätta att vörda Hans lära.” ”Jag
förmår inte prisa Dig för de gärningar som Du nu
låter ske. I stället välsignar och lovar jag Dig för
Din blotta existens …”
”Samtal med Gud” är både ett vittnesmål
från Helvetet och ett teologiskt traktat om judendomens syn på relationen
mellan Gud och människan när den utsätts för en existentiell
prövning. På sätt och vis är det, med Thomas Manns
ord, ”en helig skrift”, en ” midrash ” (kommentar)
till den bibliska berättelsen om Jakobs kamp med en osynlig ”främling” i
nattens mörker. Ur denna kamp gick Jakob både sårad
och välsignad (Jakobs namn ändrades den natten till Israel – ”ty
du har brottats med Gud och vunnit” (det hebreiska ordet israel betyder ”att
brottas med Gud”). I en intervju med Zvi Kolitz, som ingår
i den svenska utgåvan av ”Rakovers samtal med Gud”,
frågar den tyske journalisten Paul Badde: ”Vad var egentligen
Jakobs/Israels välsignelse?” Och följaktligen: ”Vad är
välsignelse i denna apokalyptiska ondska som drabbar Josl Rakovers
folk?” ”Det är själva såret som är välsignelsen”,
svarar Kolitz.
Det är kanske inte så underligt att en text av denna karaktär
inte bara överlever sin författare – den överskuggar
sin upphovsman. Ty vem vet idag namnet på författaren till
Jobs bok skriven för 2 500 år sedan, världslitteraturens
kanske mest fulländade betraktelser över lidande och gudstro?
Vem författaren till ”Jossel Rakovers samtal med Gud” är
vet vi dock fortfarande. Hans livsöde är som en bok i sig,
fast tillhörande en helt annan genre: detektiv- eller äventyrsroman
med 1900-talets mest dramatiska händelse som fond.
Zvi Kolitz föddes 1912 i en liten litauisk stad vid floden Njemens
strand, mellan Grodno och Kaunas. Innan tyska trupper marscherade in
i Litauen i juni 1941 bodde mer än 160 000 judar i landet. Sex månader
senare sände SS-generalen ett brev från Kaunas till Berlin
som bestod av en minutiös förteckning av 137 346 arkebuserade
judiska män, kvinnor och barn. Den församling familjen Kolitz
tillhörde massakrerades – inte av tyskarna utan av sina litauiska
grannar. Mindre än tio procent av Litauens judar överlevde
Förintelsen.
Men innan allt detta hände var den litauiska judenheten den kanske
mest bildade i Europa. Det judiska Vilna kallades ”Nordens Jerusalem”,
där en atmosfär av fromhet och samtidigt lärdom och självständigt
tänkande rådde. Det djärva sätt att tala med Gud
som med en jämlike – som ”Jossel Rakover” är
ett uttryck för – lärde sig den blivande författaren
Zvi Kolitz från början i hemstadens pojk-jeshiva (religionsskola).
Hans lärare måste ha läst Kierkegaard i jiddischöversättningar
från danska.
Strax före krigsutbrottet lämnade Zvi Kolitz Litauen och
tog sig till det brittiska mandatet Palestina. Då, två år
innan Förintelsen på riktigt skulle inledas, fanns det ingen
tillflyktsort för de judar som ännu kunde räddas. Han
engagerade sig i den radikala rörelsen Irgun som, om så behövdes
med terror, skulle driva ut engelsmännen ur Palestina där en
judisk stat för de dödsdömda i Europa skulle bildas. Han
hamnade i brittiskt fängelse för sitt medlemskap i en förbjuden
terrororganisation. Men 1942 anslöt han sig till den brittiska armén – kampen
mot nazismen överskuggade allt annat.
Efter kriget reste han till Argentina som hemlig emissarie för
Irgun. Det var under hans vistelse i Buenos Aires som redaktören
för en lokaltidning på jiddisch bad Zvi Kolitz att skriva
en artikel för det stundande Nyårs- och Jom Kipurnumret. Han
hade länge burit på idén att skriva en text med utgångspunkt
från de upptäckter som gjorts i ruinerna av Warszawas getto
och i tyska koncentrationsläger: i flaskor och mjölkhämtare
hade man hittat dagboksanteckningar, vittnesmål och dikter skrivna
av människor som snart skulle mördas. De var ofta skrivna som
ett testamente till eftervärlden – i fall det skulle finnas
någon – med budskap riktat både till Gud och till de
människor som skulle få leva på ruinerna av den förintade
världen.
”Jossel Rakovers samtal med Gud” publicerades första
gången den 25 september 1946. Ett år senare kom den ut på engelska
i en amerikansk antologi. Men snart upphör alla spår efter
författaren Kolitz och Jossel Rakover tar över det fortsatta
händelseförloppet. 1953 skickar en okänd person i Argentina
ett maskinskrivet ”testamente från Warszawagettot” till
jiddischtidskriften Di Goldene Kajt, utan att ange författarens
namn och novellens titel. Texten publiceras som ”autentiskt dokument”.
Två år senare dyker en tysk översättning upp av ”det
upphittade dokumentet”, som läses upp i radiostationen Sender
Freies Berlin och väcker Thomas Manns intresse. Två månader
senare publiceras den på franska i tidskriften La Terre Retrouvée.
Lévinas skriver då sin berömda essä där han
tolkar ”Jossel Rakovers samtal med Gud” som en modern psaltarpsalm
och han förundras över ”den anonyme författarens” geni
både som diktare och teolog. När den för första
gången publiceras i Israel i hebreisk översättning 1965
nämns överhuvudtaget ingenting om författaren till detta
verk. Kolitz tillrättalägganden och dementier har liten verkan.
I en amerikansk antologi nämns visserligen hans namn, men med tillägget: ”Dokumentet
må vara oäkta – dock skall det ha funnits en Jossel
Rakover som omkom i lågorna i Warszawa.”
Tack vare stora ansträngningar av den tyske journalisten och författaren
Paul Badde återfanns våren 1993 det nummer av jiddischtidningen
i Buenos Aires där Zvi Kolitz berättelse, med hans namn och
redaktionell text, för första gången publicerades. Tidningens
gulnade blad hade förvarats i ett arkiv tillhörande stadens
Judiska Center.
Här skulle historien om ”Jossel Rakovers samtal med
Gud” kunna sluta. Zvi Kolitz skulle till sist få erkännande
för detta märkliga verk, och själva den skakande berättelsen
skulle förbli vad den hela tiden varit: ”så sann som
bara dikten kan vara”. Men ödet hade ännu en oväntad
vändning i beredskap för att göra Jossel Rakover odödlig
och hans upphovsman allt mindre synlig.
Den 18 juli 1994 förstördes ett helt kvarter i Buenos Aires
av en kraftig sprängladdning som planterats av iranska agenter.
Målet för explosionen var den sju våningar höga
byggnaden där Associación Mutual Israelita Argentina, Judiska
Centralrådet i Argentina, hade sitt huvudkontor. Under ruinerna
begravdes ett hundratal människor. I ruinhögen hamnade också ett
bibliotek som fanns på fjärde våningen där Di Jiddische
Tsajtung från den 25 september 1946 förvarades.
”Jossel Rakovers samtal med Gud” inleds med en ingress
som ligger till grund för den envisa ryktesspridningen om berättelsens
anonyma ursprung: ”I en av ruinerna i Warszawas getto, mitt bland
stenar och förkolnade rester av människoben, hittades följande
testamente …” Nu begravdes på riktigt Jossel Rakovers
sista ord bland stenar och förkolnade rester av människoben
under ruinerna i Buenos Aires.
”Jossel Rakovers samtal med Gud” av Zvi Kolitz. Översättning
av Margareta Brogren.
Jackie Jakubowski är kulturskribent och chefredaktör för
Judisk Krönika. Hans nya bok ”Bortom beit” utkommer
till våren på Atlantis förlag. |